Den handlar om en massa mysko saker. Som te.x en kille som genom att ta på döda en gång kan han göra dom levande igen. Men tar han på dom en andra gång så dör dom igen för alltid. Så han kan inte peta på sin hund eller flickvän.

MEN! Det är också en oerhört vacker historia om kärlek. Om servitrisen som är kär i pajbagaren, pajbagaren som är kär i en tjej han inte ens han ta emot om hon ramlar och Chucks moster som inte alls kan tro på kärlek länge. Allt är väldigt sogligt men samtidigt inbäddat in en värld full av färg, blommor, död och paj.

Jag älskar verkligen denhär serien för att den är så komplex men ändå så enkel. Precis som det är i verkligheten (eller ja ibland iallafall (väldigt sällan)). Ibland blir ju livet mer färgglatt än vad det annars brukar vara och det beror inte på att det är uppehåll i höstregnet. Jag tror alla vet vad jag syftar på... Och ja, jag kan inte låtabli att känns igen mig i pajbagaren och Chuck. Dom kan inte ta på varandra för då för hon. Jag kan inte krama Simon hur mycket jag än vill det för han är 150 mil bort i Schweiz.