Inte för att dom nödvändigtvis vill eller trivs med att leva som mig utan mer för att jag absolut inte kan föreställa mig att leva som dom. Jag gillar inte att festa och jag trivs bäst bland mina böcker eller med att diskutera världens problem med min pojkvän över skype på kvällarna eller varför inte lite civilization på helgerna eller en resa till Zürich.

Studentlivet innebär också en massa fester och mitt förhållande är min ursäkt till mig själv att i stort sett alltid tacka nej. Jag kommer säkert gå ut någon gång bara för att vara social med kompisarna men jag känner inte att jag måste. Detta har nog mer att göra med hur illa jag trivdes sist jag var singel. Och jag tackarn alla heliga spagethimonster varje dag för att jag råkade snubbla över Simon. Jag trivs i ett förhållande, det är vad jag än van vid och bra på.

Jag känner att jag kan göra det jag vill göra på universitetet fast jag är i ett förhållande och jag ser det som en större frihet eftersom det tar bort ett moment som gör mig stressad och får mig att må ganska dåligt. Jag är inte skapt för att vara singel helt enkelt. Nu kan jag fokusera på dom saker jag tycker om och tycker är viktiga, skolan, yogan och träningen.